Blogguppgift C - När blir journalistik fiktion?

Med åren har journalistiken utvecklats på många sätt. En av de förändringar som märks av är att gränserna mellan journalistik och fiktion suddats ut. Fler och fler väljer att publicera journalistiskt material i bokform, vilket tillåter skribenten att fördjupa sig i ämnet/frågan som tas upp. Fenomenet kallas New Journalism. I svenskt tal brukar konceptet benämnas som den nya journalistiken.

I och med det utökade utrymmet att återberätta händelser uppstår per automatik en del problem. Det är betydligt svårare att kontrollera innehållet i en hel bok, än vad det är att kontrollera en enskild artikel i en tidning. Kan man lita på de som skriver böcker enligt den nya journalistikstilen? Vilka krav kan ställas på en boktext? Hur sanningsenligt bör innehållet vara, och hur ska sanningshalten bedömas? Ifall sanningshalten inte är hundraprocentig – är texten fortfarande journalistisk?

Ett exempel på en bok som faller in under detta nya fenomen är Svensk Maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson. I boken definierar och kartlägger de den svenska maffiakulturen vilket är något kontroversiellt, eftersom det fortfarande finns människor som inte anser att gängkulturen i Sverige verkligen kan anses vara av maffiakaraktär.

Wierup och Larsson har skrivit boken i dokumentärform och den är skickligt upplagd. Boken börjar med en prolog som är skriven enligt berättartekniken in medias res: det vill säga, läsaren kastas rakt in i en händelse, i det här fallet en slags kidnappning. Detta berättartekniska grepp är en klassiker inom skönlitteraturen, som dock också i viss mån fungerar inom journalistiken. I Svensk Maffia uppfyller prologen visserligen syftet att locka läsaren att läsa vidare, men samtidigt skapar berättartekniken i prologen funderingar över huruvida texten är sann eller inte. Eftersom prologen oftast är det första man läser (förutom eventuell baksidestext) och innehållet i prologen, kidnappningen, lika gärna skulle kunna vara påhittat, är det faktiskt svårt att avgöra om det är en verklig händelse som avspeglas eller ej. Detta snuddar vid det som är den nya journalistikens kärna: gränsdragningen mellan verklighet och fiktion och läsarens förmåga att kunna avgöra var gränsen går.

Boken fortsätter med en inledning och sedan följer ett antal kapitel som behandlar olika gäng och kriminella sammanslutningar. Avslutningsvis får läsaren veta mer om en torped ”som blev snäll”, det vill säga en avhoppare. Erik heter mannen som har klivit av sin kriminella bana. Kapitlet återberättar Eriks beskrivning av kampen för att fortsätta hålla sig på en laglydig linje. Efter kapitlet om Erik följer lite statistik, och sedan är boken mer eller mindre slut.

Det hade varit intressant om författarna förutom djupdykningar i olika organisationer, hade djupdykt i en bred sammanfattning av gäng- och maffiakulturen, och tagit upp en mer generell diskussion. Detta hade bidragit med ytterligare en dimension till bokens innehåll, och intensifierat läsningen. Å andra sidan hade boken kanske då börjat luta mer åt forsknings- än dokumentärhållet.

I och med att Svensk Maffia är skriven i just dokumentärform, dessutom baserad på verkligheten, kan man säga att den faller in under kategorin litterär journalistik. En skönlitterär bok är inte bunden till att vara verklighetstrogen och dessutom är texter i den skönlitterära genren – oftast – inte skrivna i dokumentariska uttrycksformer.

För att skapa tilltro hos läsare, måste journalisten/författaren var noggrann i sitt uttryck. Det gäller att hitta tillförlitliga källor och snyggt väva in detta i texten för att öka chanserna att göra texten trovärdig i läsarens ögon. Att ha med mycket bekräftad fakta och skippa okontrollerade muntliga uppgifter är också viktigt – för självklart ska läsaren kunna ställa samma krav på litterär journalistik som på klassisk journalistik. Journalistik börjar bli aningen meningslös om den tappar sin trovärdighet. Vad är det för vits med att läsa just journalistiska texter (i vilken form de än är skrivna) om det som står skrivet inte är sant? Ju mer en text snårar in på fiktion, desto mindre ren journalistik finns kvar, och då har man mer eller mindre börjat tappa själva definitionen av journalistik. Wikipedia sammanfattar begreppet ”journalistik” på följande sätt: ”Journalistik kallas den framställning, insamling, urval och bearbetning av innehåll som präglas av rapportering från verkliga, och ofta aktuella, händelser, nyheter.”. Man kan säga vad man vill om Wikipedia som källa, men sammanfattningen i det här fallet är ganska lik den allmänna uppfattningen av vad journalistik är. Precis som det gåtts igenom i kursen som denna kursblogg tillhör, det vill säga i kursen Journalistik 15 hp vid Karlstads Universitet, så skriver Wikipedia också ”Den teknik som kan sägas utgöra journalistik består främst i att svara på frågorna vad?, var?, när?, vem? och hur? samt gärna även varför?.”. Detta är något som många blivande journalister får lära sig. Om svaren på frågorna skulle vara påhittade eller på annat sätt inte sanningsenliga, lämnar texten per automatik journalistikspåret.

Det svåra för läsaren är dock just att veta hur hög sanningshalt det som läses egentligen har, alltså hur trovärdigt det är. För att avgöra detta måste läsaren göra en källkritisk bedömning, och antingen själv kolla upp aktuell text så långt det går, eller lita på sitt eget omdöme. I Svensk Maffia finns en hel del fakta, som till exempel statistik, men en del av texten bygger på intervjusvar. Dessa är för läsaren svåra att bedöma. Hur mycket tilltro man som läsare än har till författaren, är tilltron till övriga som på olika sätt uttalar sig i en text, en helt annan fråga. De som intervjuas till en text kan ha egenintresse i att säga vissa saker och utelämna annat. Även om man anser att det går att lita på att författaren på ett korrekt sätt återberättar det som intervjuobjekten har sagt, går det inte att på samma sätt lita på att det som sagts är sant. Av den anledningen kan man säga att Svensk Maffia som bok är trovärdig, men trovärdigheten i innehållet varierar.

Denna problematik finns dock även i traditionell journalistik. New Journalism som fenomen är alltså ganska oskyldigt. Det är fortfarande upp till skribenterna och läsarna att avgöra hur texterna ska skrivas och bedömas. Ifall man ser på New Journalism på detta sätt, blir fenomenet i sig sällan något problem utan utgör istället ett nytt, kreativt uttryckssätt.