Blogguppgift B - Etik i medierna

Många, kanske till och med alla, som någonsin läst en tidning eller tagit del av nyheter på andra sätt, har nog någon gång reflekterat över mediers etiska gränsdragningar – kanske ibland till och med utan att veta om det. Kanske har man någon gång läst om ett brott där namnet på förövaren skrivits ut, och tänkt att det var bra att folk fick veta vem som begått brottet. Eller så har man tänkt precis tvärtom – att det är hemskt att peka ut en människa på det sättet, oavsett orsak. Om man överhuvudtaget tänkt något om något namn eller bild på person som publicerats i någon medieform, så har man faktiskt just reflekterat över mediers etiska gränsdragningar. Från det där första lilla steget kan man sedan fundera vidare väldigt långt. Finns det någon fast eller magisk gräns för vad som är rätt och fel när det gäller medieetik?

Strax innan jul 2008 mördades en homosexuell man i Malmö. Olika medieaktörer publicerade olika många uppgifter och teorier om förövarna. Två unga pojkar misstänktes snabbt. Nästan lika snabbt gick det att ta reda på exakt vilka dessa två egentligen var (är). Många medier publicerade nämligen uppgifter om de två pojkarna som gjorde att det enkelt gick att leta rätt på än fler uppgifter om dem. Ett exempel är att flera medieorgan nämnde att en av de misstänka hade en extremistisk blogg. Vissa medieorgan nämnde till och med att det var en islamistisk blogg, och tidningen QX gick så långt att de publicerade förhörsmaterial. Är det rätt att publicera sådant material som till exempel QX gjort – vad finns det för pressetik att förhålla sig till?

”Spelregler för press, radio och TV”, en slags lista med etiska förhållningsorder, har satts upp av branschen själv. Anledningen är att branschen ska kunna ha etiska normer att följa utan att de är juridiskt bindande, just för att slippa problem med omoraliska publiceringar som skulle kunna leda till ett framtvingande av juridiska regler. I spelreglerna finns det ett avsnitt som heter ”Respektera den personliga integriteten”. Där går det att hitta bland annat följande riktlinje: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”. Just denna punkt har diskuterats flitigt i samband med Malmömordet. Det har diskuteras om mordet verkligen var ett hatbrott eller inte - ifall mordet var ett hatbrott, kan saker som de olika inblandades religiösa åskådningar eller sexuella läggningar definitivt ha betydelse. Men så länge det inte finns ett definitivt och erkänt motiv, borde det vara tvivelaktigt om man som journalist har rätt att ”anta” och genom antagandet ta sig friheter. Som ansvarig utgivare borde man, om man nu ska förhålla sig strikt till spelreglerna, i detta Malmö-fall stoppa publiceringar som nämner religiös åskådning och/eller sexuell läggning.

En riktlinje som definitivt brutits av flera medier är följande: ”Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.”. Exempelvis både ålder och kön på de misstänkta har publicerats hos de allra flesta medieaktörer som rapporterat om fallet. Många medieorgan har dessutom som sagt nämnt bloggen. Ansvaret i förhållande till denna riktlinje är väldigt intressant: om en tidning nämner att de misstänkta är pojkar, och nämner deras ålder, gör enkom dessa uppgifter (ålder och kön) det svårt att identifiera de misstänkta – det vill säga, man kan inte definitivt säga att den tidningens publikation ”gör en identifiering möjlig”. Men om man ser det i ett större perspektiv? En annan tidning kanske publicerar andra uppgifter, som i sig heller inte möjliggör identifikation, men som tillsammans med den första tidningens uppgifter faktiskt ”gör en identifiering möjlig”. Har var och en av dessa tidningar då brutit mot spelregeln om att inte möjliggöra identifiering? Den frågan kan diskuteras i oändlighet, men som ansvarig utgivare bör man ha klart för sig att i dagens informationssamhälle blir många bäckar små snabbt och lätt en stor å. Att enbart publicera identifikationsuppgifterna ålder och kön torde dock vara ”okej”. Dels är dessa uppgifter i sig alltså ganska oskyldiga – och det går inte att till alltför stor del ta ansvar för vad andra utgivare publicerar, dels bidrar någon form av identifikationsuppgifter till en annan form av identifikation – nämligen relaterande sådan. Det blir lättare för en läsare att ta in och relatera till artikelinnehållet om där står ”De två misstänkta pojkarna, 15 och 17 år gamla ...” än om där bara står ”De två misstänkta ...”. Som ansvarig utgivare behöver man alltså inte tänka alltför länge innan man publicerar just namn och ålder, men minsta identifikationsuppgift över det bör noga beaktas. Att exempelvis nämna att den ena misstänkta har en extremistisk blogg, gör identiteten på de misstänkta betydligt lättare att spåra. Och då har man genast ganska kraftigt brutit mot spelregeln att inte möjliggöra identifikation.

När det gäller just avsnittet om att respektera personlig integritet, står det i ”Spelregler för press, radio och TV” även såhär: ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.”. Vad menas då med ”allmänintresse”? Den egentliga domaren bakom ”allmänintresse” är faktiskt just allmänheten, men det är de enskilda utgivarna och journalisterna som tolkar när allmänhetens intresse är så stort att det räknas som ”allmänintresse”. Ofta påverkas mediefolkets tolkningar av egenintresse. Om ett medieorgan sitter inne på unika uppgifter - som kanske till och med skulle räknas som ett ”scoop” som de skulle kunna tjäna pengar på -  men som eventuellt bryter mot föregående spelregel, är det högst troligt att organet ifråga gör tolkningen att uppgifterna har ”allmänintresse” för att därmed rättfärdiga publiceringen. Ifall det rör sig om säljande uppgifter som andra medieaktörer redan publicerat, kan man publicera med motiveringen att det redan har skapats en allmängiltig tolkning att uppgifterna har ”allmänintresse”...

Problemet med medieetik är alltså just det – att det inte finns någon magisk gräns. Varje nyhetshändelse är mer eller mindre unik, och omständigheterna är med och påverkar samt flyttar gränserna för vad som är pressetiskt korrekt och inte, fram och tillbaka. Spelreglerna har skapats av en anledning, och för branschens och allmänhetens bästa är det bra om branschen håller sig till reglerna. Dock är reglerna alltså inte juridiskt bindande och de är dessutom tolkningsbara, vilket leder till att det i princip är upp till var och en som publicerar något i något medium att själv tyda, bedöma och analysera pressetik från fall till fall. Detta är en av anledningarna till varför journalistyrket är så spännande – och inte minst: ansvarsfullt!