Blogguppgift D - The Elements of Journalism

För tjugo år sedan fanns det inga bloggar. Idag är bloggarna i princip oräkneliga. Det startas hundratusentals nya bloggar varje dag. Bloggarnas roll har växt i takt med att antalet ökat. Alla har idag möjlighet att skaffa sig en blogg och därmed tangera medievärlden genom att enkelt kunna publicera både text, video och ljud.

En del av problematiken med bloggar och sociala medier är att de delvis växt in i traditionella medier. Nuförtiden finns det exempel på både TV-kanaler, radiostationer och tidningar som integrerat sig med exempelvis Facebook och Twitter. Samtidigt används dessa sociala medium av miljontals människor iklädda sina privata roller. Interaktionen mellan medier och dess konsumenter har förstärkts och många gränser som förut fanns har suddats ut.

Även det som granskas i media finns på samma plattformar (sociala medier) som de som ska granska (de journalistiska organen). Polisen, kungahuset och politiska partier är bara några exempel på ”organisationer” som har egna Facebooksidor. Journalistiskt material och propagandamaterial kan alltså samlas under samma tak, något som var mer eller mindre otänkbart innan teknikutvecklingen satte fart.

I och med att det blivit möjligt för vem som helst att publicera något som i princip kan nå hela världen har integritetsskyddet minskat. Det är enklare att publicera och därmed svårare att kontrollera publikationer innan de når ut till världen – och när något väl nått ut går det inte riktigt att dra tillbaka. Dessutom har linjerna för rättssäkerhet blivit svagare – förutom att lagstiftningen i sig inte helt hängt med i den tekniska utvecklingen, är det ibland svårt att tolka hur övergrepp i sociala medier passar in under gällande lagstiftning.

Förutom att man som privatperson naturligtvis kan förmedla material av privat karaktär, är det möjligt att även publicera journalistiska verk. Det har blivit svårare att definiera vem som kan kallas journalist och vad som egentligen är journalistik. Samtidigt har en mängd nya möjligheter öppnats – vem som helst kan granska samhället och sprida detta till resten av världen.

I boken The Elements of Journalism skriver Bill Kovach och Tom Rosenstiel om ett antal element, grundprinciper, som (enligt dem) utgör stommen för journalistik. Kovach och Rosenstiel tycker att dessa element är "fundamental and enduring", det vill säga fundamentala (grundläggande) och bestående. Men hur väl stämmer elementen överens med dagens förändrande medieklimat?

Det första elementet är ”Journalism's first obligation is to the truth.”. Här blir det på ett sätt lite komplext. Journalistikens vida spridning har ökat möjligheterna att förmedla osanna uppgifter – i och med att ”vem som helst” kan publicera journalistiskt material på Internet är det numera lättare att med illvilligt uppsåt medvetet sprida falskheter. Samtidigt har Internet ökat möjligheterna för ”vem som helst” att kontrollera allt möjligt – spridningen leder till fler informationsmottagare och därmed fler granskade ögon, som i och med Internet har en nästintill oändlig ”uppslagsbok”/informationskälla att tillgå. Det är lätt att sprida falsk information via Internet, men det är också lätt att via Internet kontrollera hur väl viss information stämmer överens med verkligheten. Därmed kan man som konsument idag nästan bidra till att uppfylla journalistikens tredje element, ”Its essence is a discipline of verification.”

Som skrivet ovan finns dock både de som granskar och de som granskas idag på samma plattformar. Det försvårar för det fjärde elementet att uppfyllas: ”Its practitioners must maintain an independence from those they cover.”. Däremot har utvecklingen av teknik och Internet underlättat för element nummer fem: ”It must provide a forum for public criticism and compromise.”.

När det gäller just ordet ”comprehensive” (omfattande, heltäckande, innehålsrik) i det åttonde elementet ”It must keep the news comprehensive and proportional.” bidrar onekligen dagens teknik till att elementet uppfylls.

The Elements of Journalism behandlar dock inte bara journalistens roll i journalistiken utan alltså även konsumentens: ”Citizens have rights, but also responsibilities when it comes to news.”. Det är viktigt att komma ihåg att journalistik inte är en enfilig väg, utan snarare ett nätverk av kommunikation.

Blogguppgift C - När blir journalistik fiktion?

Med åren har journalistiken utvecklats på många sätt. En av de förändringar som märks av är att gränserna mellan journalistik och fiktion suddats ut. Fler och fler väljer att publicera journalistiskt material i bokform, vilket tillåter skribenten att fördjupa sig i ämnet/frågan som tas upp. Fenomenet kallas New Journalism. I svenskt tal brukar konceptet benämnas som den nya journalistiken.

I och med det utökade utrymmet att återberätta händelser uppstår per automatik en del problem. Det är betydligt svårare att kontrollera innehållet i en hel bok, än vad det är att kontrollera en enskild artikel i en tidning. Kan man lita på de som skriver böcker enligt den nya journalistikstilen? Vilka krav kan ställas på en boktext? Hur sanningsenligt bör innehållet vara, och hur ska sanningshalten bedömas? Ifall sanningshalten inte är hundraprocentig – är texten fortfarande journalistisk?

Ett exempel på en bok som faller in under detta nya fenomen är Svensk Maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson. I boken definierar och kartlägger de den svenska maffiakulturen vilket är något kontroversiellt, eftersom det fortfarande finns människor som inte anser att gängkulturen i Sverige verkligen kan anses vara av maffiakaraktär.

Wierup och Larsson har skrivit boken i dokumentärform och den är skickligt upplagd. Boken börjar med en prolog som är skriven enligt berättartekniken in medias res: det vill säga, läsaren kastas rakt in i en händelse, i det här fallet en slags kidnappning. Detta berättartekniska grepp är en klassiker inom skönlitteraturen, som dock också i viss mån fungerar inom journalistiken. I Svensk Maffia uppfyller prologen visserligen syftet att locka läsaren att läsa vidare, men samtidigt skapar berättartekniken i prologen funderingar över huruvida texten är sann eller inte. Eftersom prologen oftast är det första man läser (förutom eventuell baksidestext) och innehållet i prologen, kidnappningen, lika gärna skulle kunna vara påhittat, är det faktiskt svårt att avgöra om det är en verklig händelse som avspeglas eller ej. Detta snuddar vid det som är den nya journalistikens kärna: gränsdragningen mellan verklighet och fiktion och läsarens förmåga att kunna avgöra var gränsen går.

Boken fortsätter med en inledning och sedan följer ett antal kapitel som behandlar olika gäng och kriminella sammanslutningar. Avslutningsvis får läsaren veta mer om en torped ”som blev snäll”, det vill säga en avhoppare. Erik heter mannen som har klivit av sin kriminella bana. Kapitlet återberättar Eriks beskrivning av kampen för att fortsätta hålla sig på en laglydig linje. Efter kapitlet om Erik följer lite statistik, och sedan är boken mer eller mindre slut.

Det hade varit intressant om författarna förutom djupdykningar i olika organisationer, hade djupdykt i en bred sammanfattning av gäng- och maffiakulturen, och tagit upp en mer generell diskussion. Detta hade bidragit med ytterligare en dimension till bokens innehåll, och intensifierat läsningen. Å andra sidan hade boken kanske då börjat luta mer åt forsknings- än dokumentärhållet.

I och med att Svensk Maffia är skriven i just dokumentärform, dessutom baserad på verkligheten, kan man säga att den faller in under kategorin litterär journalistik. En skönlitterär bok är inte bunden till att vara verklighetstrogen och dessutom är texter i den skönlitterära genren – oftast – inte skrivna i dokumentariska uttrycksformer.

För att skapa tilltro hos läsare, måste journalisten/författaren var noggrann i sitt uttryck. Det gäller att hitta tillförlitliga källor och snyggt väva in detta i texten för att öka chanserna att göra texten trovärdig i läsarens ögon. Att ha med mycket bekräftad fakta och skippa okontrollerade muntliga uppgifter är också viktigt – för självklart ska läsaren kunna ställa samma krav på litterär journalistik som på klassisk journalistik. Journalistik börjar bli aningen meningslös om den tappar sin trovärdighet. Vad är det för vits med att läsa just journalistiska texter (i vilken form de än är skrivna) om det som står skrivet inte är sant? Ju mer en text snårar in på fiktion, desto mindre ren journalistik finns kvar, och då har man mer eller mindre börjat tappa själva definitionen av journalistik. Wikipedia sammanfattar begreppet ”journalistik” på följande sätt: ”Journalistik kallas den framställning, insamling, urval och bearbetning av innehåll som präglas av rapportering från verkliga, och ofta aktuella, händelser, nyheter.”. Man kan säga vad man vill om Wikipedia som källa, men sammanfattningen i det här fallet är ganska lik den allmänna uppfattningen av vad journalistik är. Precis som det gåtts igenom i kursen som denna kursblogg tillhör, det vill säga i kursen Journalistik 15 hp vid Karlstads Universitet, så skriver Wikipedia också ”Den teknik som kan sägas utgöra journalistik består främst i att svara på frågorna vad?, var?, när?, vem? och hur? samt gärna även varför?.”. Detta är något som många blivande journalister får lära sig. Om svaren på frågorna skulle vara påhittade eller på annat sätt inte sanningsenliga, lämnar texten per automatik journalistikspåret.

Det svåra för läsaren är dock just att veta hur hög sanningshalt det som läses egentligen har, alltså hur trovärdigt det är. För att avgöra detta måste läsaren göra en källkritisk bedömning, och antingen själv kolla upp aktuell text så långt det går, eller lita på sitt eget omdöme. I Svensk Maffia finns en hel del fakta, som till exempel statistik, men en del av texten bygger på intervjusvar. Dessa är för läsaren svåra att bedöma. Hur mycket tilltro man som läsare än har till författaren, är tilltron till övriga som på olika sätt uttalar sig i en text, en helt annan fråga. De som intervjuas till en text kan ha egenintresse i att säga vissa saker och utelämna annat. Även om man anser att det går att lita på att författaren på ett korrekt sätt återberättar det som intervjuobjekten har sagt, går det inte att på samma sätt lita på att det som sagts är sant. Av den anledningen kan man säga att Svensk Maffia som bok är trovärdig, men trovärdigheten i innehållet varierar.

Denna problematik finns dock även i traditionell journalistik. New Journalism som fenomen är alltså ganska oskyldigt. Det är fortfarande upp till skribenterna och läsarna att avgöra hur texterna ska skrivas och bedömas. Ifall man ser på New Journalism på detta sätt, blir fenomenet i sig sällan något problem utan utgör istället ett nytt, kreativt uttryckssätt.

Blogguppgift B - Etik i medierna

Många, kanske till och med alla, som någonsin läst en tidning eller tagit del av nyheter på andra sätt, har nog någon gång reflekterat över mediers etiska gränsdragningar – kanske ibland till och med utan att veta om det. Kanske har man någon gång läst om ett brott där namnet på förövaren skrivits ut, och tänkt att det var bra att folk fick veta vem som begått brottet. Eller så har man tänkt precis tvärtom – att det är hemskt att peka ut en människa på det sättet, oavsett orsak. Om man överhuvudtaget tänkt något om något namn eller bild på person som publicerats i någon medieform, så har man faktiskt just reflekterat över mediers etiska gränsdragningar. Från det där första lilla steget kan man sedan fundera vidare väldigt långt. Finns det någon fast eller magisk gräns för vad som är rätt och fel när det gäller medieetik?

Strax innan jul 2008 mördades en homosexuell man i Malmö. Olika medieaktörer publicerade olika många uppgifter och teorier om förövarna. Två unga pojkar misstänktes snabbt. Nästan lika snabbt gick det att ta reda på exakt vilka dessa två egentligen var (är). Många medier publicerade nämligen uppgifter om de två pojkarna som gjorde att det enkelt gick att leta rätt på än fler uppgifter om dem. Ett exempel är att flera medieorgan nämnde att en av de misstänka hade en extremistisk blogg. Vissa medieorgan nämnde till och med att det var en islamistisk blogg, och tidningen QX gick så långt att de publicerade förhörsmaterial. Är det rätt att publicera sådant material som till exempel QX gjort – vad finns det för pressetik att förhålla sig till?

”Spelregler för press, radio och TV”, en slags lista med etiska förhållningsorder, har satts upp av branschen själv. Anledningen är att branschen ska kunna ha etiska normer att följa utan att de är juridiskt bindande, just för att slippa problem med omoraliska publiceringar som skulle kunna leda till ett framtvingande av juridiska regler. I spelreglerna finns det ett avsnitt som heter ”Respektera den personliga integriteten”. Där går det att hitta bland annat följande riktlinje: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”. Just denna punkt har diskuterats flitigt i samband med Malmömordet. Det har diskuteras om mordet verkligen var ett hatbrott eller inte - ifall mordet var ett hatbrott, kan saker som de olika inblandades religiösa åskådningar eller sexuella läggningar definitivt ha betydelse. Men så länge det inte finns ett definitivt och erkänt motiv, borde det vara tvivelaktigt om man som journalist har rätt att ”anta” och genom antagandet ta sig friheter. Som ansvarig utgivare borde man, om man nu ska förhålla sig strikt till spelreglerna, i detta Malmö-fall stoppa publiceringar som nämner religiös åskådning och/eller sexuell läggning.

En riktlinje som definitivt brutits av flera medier är följande: ”Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.”. Exempelvis både ålder och kön på de misstänkta har publicerats hos de allra flesta medieaktörer som rapporterat om fallet. Många medieorgan har dessutom som sagt nämnt bloggen. Ansvaret i förhållande till denna riktlinje är väldigt intressant: om en tidning nämner att de misstänkta är pojkar, och nämner deras ålder, gör enkom dessa uppgifter (ålder och kön) det svårt att identifiera de misstänkta – det vill säga, man kan inte definitivt säga att den tidningens publikation ”gör en identifiering möjlig”. Men om man ser det i ett större perspektiv? En annan tidning kanske publicerar andra uppgifter, som i sig heller inte möjliggör identifikation, men som tillsammans med den första tidningens uppgifter faktiskt ”gör en identifiering möjlig”. Har var och en av dessa tidningar då brutit mot spelregeln om att inte möjliggöra identifiering? Den frågan kan diskuteras i oändlighet, men som ansvarig utgivare bör man ha klart för sig att i dagens informationssamhälle blir många bäckar små snabbt och lätt en stor å. Att enbart publicera identifikationsuppgifterna ålder och kön torde dock vara ”okej”. Dels är dessa uppgifter i sig alltså ganska oskyldiga – och det går inte att till alltför stor del ta ansvar för vad andra utgivare publicerar, dels bidrar någon form av identifikationsuppgifter till en annan form av identifikation – nämligen relaterande sådan. Det blir lättare för en läsare att ta in och relatera till artikelinnehållet om där står ”De två misstänkta pojkarna, 15 och 17 år gamla ...” än om där bara står ”De två misstänkta ...”. Som ansvarig utgivare behöver man alltså inte tänka alltför länge innan man publicerar just namn och ålder, men minsta identifikationsuppgift över det bör noga beaktas. Att exempelvis nämna att den ena misstänkta har en extremistisk blogg, gör identiteten på de misstänkta betydligt lättare att spåra. Och då har man genast ganska kraftigt brutit mot spelregeln att inte möjliggöra identifikation.

När det gäller just avsnittet om att respektera personlig integritet, står det i ”Spelregler för press, radio och TV” även såhär: ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.”. Vad menas då med ”allmänintresse”? Den egentliga domaren bakom ”allmänintresse” är faktiskt just allmänheten, men det är de enskilda utgivarna och journalisterna som tolkar när allmänhetens intresse är så stort att det räknas som ”allmänintresse”. Ofta påverkas mediefolkets tolkningar av egenintresse. Om ett medieorgan sitter inne på unika uppgifter - som kanske till och med skulle räknas som ett ”scoop” som de skulle kunna tjäna pengar på -  men som eventuellt bryter mot föregående spelregel, är det högst troligt att organet ifråga gör tolkningen att uppgifterna har ”allmänintresse” för att därmed rättfärdiga publiceringen. Ifall det rör sig om säljande uppgifter som andra medieaktörer redan publicerat, kan man publicera med motiveringen att det redan har skapats en allmängiltig tolkning att uppgifterna har ”allmänintresse”...

Problemet med medieetik är alltså just det – att det inte finns någon magisk gräns. Varje nyhetshändelse är mer eller mindre unik, och omständigheterna är med och påverkar samt flyttar gränserna för vad som är pressetiskt korrekt och inte, fram och tillbaka. Spelreglerna har skapats av en anledning, och för branschens och allmänhetens bästa är det bra om branschen håller sig till reglerna. Dock är reglerna alltså inte juridiskt bindande och de är dessutom tolkningsbara, vilket leder till att det i princip är upp till var och en som publicerar något i något medium att själv tyda, bedöma och analysera pressetik från fall till fall. Detta är en av anledningarna till varför journalistyrket är så spännande – och inte minst: ansvarsfullt!

Blogguppgift A - Nyhetsvärdering

En del svenska tidningar som även delger sina publikationer på Internet, till exempel Aftonbladet, började för inte så länge sedan ställa krav på att de läsare som ville kommentera artiklarna i gengäld skulle blotta sin riktiga identitet. Just Aftonbladet har löst denna fråga genom att de privata nätdebattörerna måste vara inloggade på Facebook för att kunna kommentera. Anledningen till att möjligheten att kommentera anonymt togs bort sades vara att stämningen i diskussionerna var för hätsk och att alltför många utövare tog diverse tillfällen i akt att använda yttrandefriheten till ogrundad smutskastning istället för seriösa åsiktsutbyten. Vid vissa tillfällen var det artikelämnet i fråga som stod i centrum för invektiven, men många gånger var det faktiskt just nyhetsvärdet i artikelämnet som ifrågasattes. Dessa ibland urspårade tvister belyste några av medievärldens mest centrala problem: vad krävs för att skapa ett nyhetsvärde? Vems bedömningar och uppfattningar om vad som innebär nyhetsvärde är korrekt? Hur ska olika inblandade aktörer förhålla sig till begreppet "nyhetsvärde"?

Nyhetsvärde, förenklat sett, innebär en gradering av hur viktig information är. I sin bok Reporter - En grundbok i journalistik citerar författaren Björn Häger en annan författare, Marianne Hühne von Seth. I boken Så arbetar en journalist beskriver hon att en nyhet i sig är något som tidigare inte publicerats och som har intresse för läsekretsen.

Några faktorer som sedan väger in vid gradering av information, alltså när det ska bestämmas om en viss nyhet är tillräckligt intressant för att publiceras eller inte, är till exempel avvikelse, samhällsbetydelse och närhet. Ju mer en händelse avviker från normen, desto intressantare anses den ofta också vara. Ett exempel på detta är när höjdhopparen Kajsa Bergqvist för ett tag sedan kom ut som homosexuell. Denna "nyhet" spreds i många medier och skildrades med stora bokstäver på löpsedlar. Om hon istället för flickvän hade skaffat pojkvän som ny partner, hade informationen haft samma genomslagskraft då? Troligtvis inte. Mediernas vinkling av en höjdhoppares sexuella läggning bekräftade inte bara att ju mer avvikande från normen något är, desto mer genomslagskraft får det, utan exponeringen av Kajsa Bergqvists förhållande med en kvinna visade också vilken betydelse informationsmottagarnas uppfattningar har för att peka ut nyhetsvärde. Responsen på nyheten om Bergqvist visar också att det fortfarande anses avvikande med andra sexuella läggningar än den heterosexuella. Vad spelar medier för roll i detta? Medier speglar inte bara informationsmottagarnas behov - flödet är istället en tvåfilig väg. Mediernas informationsflöde reflekteras i informationsmottagarnas medvetande. När nu medierna blåser upp en storm kring en människas sexuella läggning genom att peka ut denna läggning som något att uppmärksamma - då sprids detta nyhetsvärderande val lätt som ringar på vattnet. Kajsa Bergqvists sexuella läggning definieras av medierna som en nyhet - oundvikligen leder detta till att många som tar  del av nyheten uppfattar att informationen är just en nyhet, något sensationellt, något egenartat, vilket i sin tur tyvärr kan bidra till just att förstärka uppfattningen att homosexualitet är något avvikande och udda. Detta belyser vilket ansvar medierna har när de nyhetsvärderar information.

Huruvida det finns samhällsbetydelse i informationen i fråga tas ofta i beaktande vid nyhetsvärdering. Ju större samhällsbetydelse, desto större chans att nyheten värderas högt. Här finns det dock en skillnad mellan lokala-, riks- och globala nyheter. Något som anses vara av samhällsbetydelse i en liten kommun uppe i Norrland behöver inte vara det i Skåne och vice versa. Just närhet i sig spelar också roll när nyheter ska värderas. Lokala händelser i Varberg tas troligtvis inte upp i tidningar som enbart har Stockholm som utgivningsområde. SVT:s Aktuellt kan tänkas nämna en tragisk seriekrock någonstans i Sverige ifall ett antal personer omkom, medan det sker väldigt många liknande seriekrockar runtom i världen som inte alls skildras i svensk media. Detta leder också in på spåret att tragedier och/eller konflikter ofta bidrar till att öka nyhetsvärdet. Graden av offentlig igenkänning hos inblandade personer bidrar också till en högre värdering. Om till exempel Lisa och Kalle Svensson i Växjö skiljer sig är det få som reagerar, och informationen skulle med allra högsta sannolikhet inte anses ha någon högre nyhetsstatus, men om Kronprinsessan Viktoria skulle vilja skilja sig från Prins Daniel skulle denna nyhet troligtvis spridas ganska snabbt. Här kan det också konstateras att graden av hur nytt det som meddelas är spelar in i nyhetsvärderingen. Fem år efter prinsessparets potentiella skilsmässa är det inte längre en nyhet: då är informationen snarare ett varaktigt tillstånd. Det är när de skiljer sig, när det händer och en viss tid därefter, som informationen är en nyhet.

Trots att man kan säga att det finns en del faktorer som bidrar till att viss information anses ha ett högt nyhetsvärde, är nyhetsvärdering ändå något subjektivt. De faktorer som kännetecknar högt nyhetsvärde och som ofta tas i beaktande vid nyhetsvärdering, kan faktiskt i sin tur värderas olika av olika personer. Eftersom människor lever olika liv och i sina liv har haft olika förutsättningar, kan det till exempel mycket väl variera från person till person hur stor samhällsbetydelse man anser en händelse ha. En journalist som riktar sig till en specifik målgrupp kan ibland anpassa sig efter målgruppen i fråga, medan en journalist som ska plocka ut riksnyheter måste anpassa sig efter en större massa och därmed dra generella paralleller kring nyhetsvärderingens olika frågeställningar.

Den 17:e februari 2012 gick följande rubrik att läsa på Aftonbladets webbsida, startsidan: Brrr... vilken läskig diktator i kylskåpet. Inne i själva artikeln är rubriken Konstnär har död diktator i sitt kylskåp. I artikeln, som går att nå här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14387544.ab, berättas det att en staty föreställande General Franco (Francisco Franco, Spaniens statschef och diktator 1939-1975) placerats i en läskkyl på konstmässan Arco i Madrid. Två hårstrån från den döde diktatorns ögonbryn finns placerade i en plastpåse (och kan ses med förstoringsglas av mässbesökarna) och tillhörande konstverket är även en skulptur av Francos demolerade lyxjakt. Fernando Sanchez Castillo heter personen bakom konstverket och det nämns också i artikeln att "utställningen ska visa för spanjorerna att Franco "alltid är närvarande även om han inte syns"".

I fallet med diktatorn i kylskåpet går det genast att konstatera att informationen som presenteras i allra högsta grad är avvikande. Det är inte speciellt ofta det talas om forna statsledare som står skulptur i kylanläggningar. Eftersom varken levande människor eller konstverk brukar befinna sig i kylskåp drar nyheten om Franco-statyn verkligen sig bort från den sfär som anses normal. Denna avvikande omständighet bidrar alltså till att öka nyhetsvärdet på informationen om statyn. Men hur mycket samhällsbetydelse har nyheten om den annorlunda konstmässan? Kanske inte så stor, kan tyckas. Visserligen kan arrangemanget - både konstverket i sig och mässan som står bakom som valde att ta in det ovanliga konstverket - anses banbrytande eftersom konstverket är tämligen originellt. Oavsett detta så verkar informationen som presenteras i artikeln vid en första anblick inte ha särskilt stor samhällsbetydelse. Eller har den det ändå? Med tanke på att Francisco Franco var diktator, vilka politiska trådar vävs in i konstverket och mässan? Vilken politisk färg kännetecknar konstnären och mässarrangören? Att ställa ut en forna diktator som staty kan upplevas provocerande på flera sätt. Kanske är det vad det egentliga syftet bakom konstverket är? Artikeln i Aftonbladet belyser inte dessa frågor. Visserligen kanske svaren på dessa frågor inte stod med i den informationskälla som journalisten hämtade fakta ifrån - men frågorna, åtminstone en del av dem, hade inte varit så svåra att besvara för journalisten och redaktionen bakom artikeln om de bara hade varit villiga att leta reda på detta själva. Ansåg skribenten inte att dessa ytterst samhällsrelaterade frågor var av så stor betydelse? Värderade inte skribenten dessa frågor speciellt högt? Ifall skribenten/redaktionen inte gjorde det, återstår en ganska ironisk situation: två faktorer (samhällsbetydelse och konflikt) som i allra högsta grad anses påverka nyhetsvärderingar, förbisågs i artikeln om Franco-statyn. Fakta fanns att leta reda på, men lades inte in i artikeln. Tidningen som publicerade artikeln och journalisten som skrev artikeln ansåg alltså att det fanns nyhetsvärde i konstverket men de avstod samtidigt från att utnyttja nyhetsvärdets fulla potential...

Så sent som ikväll (fredagen den 17:e februari 2012) publicerade en mängd olika tidningar en nyhet från TT. Rubriken lyder ungefär likadant överallt: Muterat fågelvirus fortsatt hemligt. Dagens Nyheter (DN) är en av alla de instanser som publicerat artikeln från TT, den går att hitta här: http://www.dn.se/nyheter/varlden/muterat-fagelvirus-fortsatt-hemligt. Två forskningsrapporter, båda kopplade till Världshälsoorganisationen (WHO), har kommit med information om hur fågelinfluensaviruset skulle kunna mutera till att spridas via luft - men det är inte säkert att rapporterna kommer offentliggöras. WHO och de forskare som tagit fram muterade virus ska först låta experter utreda riskerna med att offentliggöra forskningsresultatet. Resultatet skulle nämligen kunna missbrukas, exempelvis av terrorister. Vidare berättade artikeln också att fågelinfluensan tros ha en dödlighet på över 50 procent. Att viruset skulle bli luftburet skulle därmed kunna innebära en pandemisk katastrof.

Att informationen om möjlig mutation av fågelinfluensaviruset fick bli en nyhet kan spontant tyckas vara ganska logiskt - men varför känns det logiskt? Svaret finner vi om vi tittar närmare på hur man kan analysera informationen ur ett faktiskt nyhetsvärderingsperspektiv. Vad finns det för händelser i informationsinnehållet? Är dessa avvikande? Forskningen i sig kan sägas vara "en" händelse, beslutet att ännu inte offentliggöra resultatet ytterligare en händelse och möjligheten att fågelinfluensaviruset skulle bli luftburet är en potentiell händelse. Det går inte riktigt att använda begreppet avvikande vid värderingen av berörd information men däremot skulle man kunna säga att om fågelinfluensaviruset skulle mutera, mutationen spridas och dödligheten vid smitta ligga på över 50 procent, uppstår en extraordinär situation. Detta faktum ger nyhetsvärde till informationen. Dessutom skulle en pandemi av det här slaget påverka samhället enormt mycket, på många olika plan. Informationen i artikeln har därför en stor samhällsbetydelse. Det är dock viktigt att som journalist förhålla sig kritisk till information och speciellt till information om potentiella händelser eftersom det kan vara svårt att bekräfta en korrekthet i något som ännu inte hänt. Då de flesta medieorgan som hittills publicerat nyheten har publicerat exakt samma text (googla rubriken på artikeln och jämför själv), verkar de enskilda skribenter och redaktioner som tagit del av TT:s utskick inte ha gjort någon personlig bedömning av nyhetsvärdet i de olika specifika informationsfragment som finns i artikeln, även om de nyhetsvärderat artikelinformationen i sin helhet.

Det är intressant att bedöma termen närhets nyhetsvärde i förhållande till artikeln om fågelinfluensan. Det nämns inte var de berörda forskarna och människorna inom WHO som är kopplade till de två rapporterna befinner sig. Ingen fysisk plats nämns överhuvudtaget i artikeln men trots det har informationen fått genomslag. Varför det? Jo, informationen är nämligen egentligen inte geografiskt bunden. Det i artikeln som räknas som samhällsbetydande är betydande för vilket samhälle som helst i hela världen. Därför kan man på sätt och vis påstå att det finns en väldigt hög närhetsfaktor i informationen - men det är i det här fallet en något abstrakt närhet.

Finns det då en konflikt i artikeln om fågelinfluensaforskningen? Svaret är ja. Konflikten består i det här fallet av att ett för hela världen intressant forskningsresultat har tagits fram men det finns samtidigt risker med att offentliggöra resultatet. Finns det en tragedi bland informationen i artikeln, som kan ha spelat in vid nyhetsvärderingen av informationen? Även här är svaret ja! Troligtvis skulle ganska många människor anse det vara en tragedi om fågelinfluensaviruset muterade så att en luftburen pandemi med över 50 procent dödlighet skulle utvecklas.

Låt oss nu blicka tillbaka mot frågorna som ställdes i början av det här inlägget. "Vad krävs för att skapa ett nyhetsvärde? Vems bedömningar och uppfattningar om vad som innebär nyhetsvärde är korrekt? Hur ska olika inblandade aktörer förhålla sig till begreppet "nyhetsvärde"?". Vi kan nu konstatera att begreppen nyhetsvärde och nyhetsvärdering är komplexa. Flera faktorer är inblandade vid bedömningen av huruvida information innehar något nyhetsvärde eller inte. Ju fler nyhetsvärdiga beståndsdelar som finns med i informationen, desto högre nyhetsvärde får informationen i sin helhet. Det finns också olika grader av samma nyhetsvärde (information kan till exempel ha olika stor samhällsbetydelse) och ju högre grad nyhetsvärde, desto mer ökar chansen att informationen i fråga ska passera nålsögat för publikation och bli en offentlig nyhet.

Bedömningar som rör begreppet nyhetsvärdering kan variera från person till person. Två olika journalister behöver inte värdera samma information likadant. Journalister och informationsmottagare (tidningsläsare, TV-tittare, radiolyssnare etcetera) gör heller inte alltid ekvivalenta nyhetsvärderingar. Det finns egentligen inga rätt eller fel, men däremot kan en nyhetsvärdering stämma mer eller mindre överens med hur mallen för en klassisk nyhetsvärdering ser ut. Det är nödvändigt att komma ihåg att alla som är involverade i informationsöverföring, det vill säga sändare och mottagare (båda dessa kan innebära flera aktörer), påverkar varandras nyhetsvärdering. Om ingen skulle bry sig om att köpa sportbilagan till tidningen eller kolla på sportnyheterna på TV:n så skulle informationssändarna i dessa mediekanaler troligtvis inte ge sport något större nyhetsvärde. Detta gäller alla former och genrer av nyheter. Som nämnts i exemplet med Kajsa Bergqvist gäller principen för påverkan även åt andra hållet. Journalister (och informationssändare i allmänhet) kan påverka hur informationsmottagarna gör nyhetsvärderingar. Detta är det ytterst viktigt för en journalist att ta i beaktande i utförandet av sitt yrke.

---
Sara Kring

Vad är det här för blogg?

Hej och välkommen hit!

Denna blogg är skapad som en kursblogg. Jag som driver bloggen heter Sara Kring och läser nu under vårterminen 2012 en distanskurs vid Karlstads Universitet. Journalistik heter kursen, den är 15 högskolepoäng stor och går på halvfart under hela terminen. Till denna kurs ska alla studenter göra en blogg och publicera fyra inlägg tillhörande kursen. Dessa inlägg kommer helt enkelt gå ut på att diskutera olika saker inom journalistikvärlden. Bloggen är skapad av endast detta syfte och får enligt instruktioner endast användas till just detta.

Under vårens gång kommer alltså totalt fyra inlägg publiceras på denna blogg. Länk till instruktionerna till blogginläggen hittar du här. Känn dig fri att kommentera, även om du inte tillhör kursen men av någon anledning råkat hamna hos mig!

Med vänliga hälsningar
Sara Kring