Många, kanske till och med alla, som någonsin läst
en tidning eller tagit del av nyheter på andra sätt, har nog någon gång
reflekterat över mediers etiska gränsdragningar – kanske ibland till och med
utan att veta om det. Kanske har man någon gång läst om ett brott där namnet på
förövaren skrivits ut, och tänkt att det var bra att folk fick veta vem som
begått brottet. Eller så har man tänkt precis tvärtom – att det är hemskt att
peka ut en människa på det sättet, oavsett orsak. Om man överhuvudtaget tänkt
något om något namn eller bild på person som publicerats i någon medieform, så
har man faktiskt just reflekterat över mediers etiska gränsdragningar. Från det
där första lilla steget kan man sedan fundera vidare väldigt långt. Finns det
någon fast eller magisk gräns för vad som är rätt och fel när det gäller
medieetik?
Strax innan jul 2008 mördades en homosexuell man i
Malmö. Olika medieaktörer publicerade olika många uppgifter och teorier om
förövarna. Två unga pojkar misstänktes snabbt. Nästan lika snabbt gick det att
ta reda på exakt vilka dessa två egentligen var (är). Många medier publicerade
nämligen uppgifter om de två pojkarna som gjorde att det enkelt gick att leta
rätt på än fler uppgifter om dem. Ett exempel är att flera medieorgan nämnde
att en av de misstänka hade en extremistisk blogg. Vissa medieorgan nämnde till
och med att det var en islamistisk blogg, och tidningen QX gick så långt att de publicerade förhörsmaterial. Är det rätt att publicera sådant material som till
exempel QX gjort – vad finns det för pressetik att förhålla sig till?
”Spelregler för press, radio och TV”, en slags lista
med etiska förhållningsorder, har satts upp av branschen själv. Anledningen är
att branschen ska kunna ha etiska normer att följa utan att de är juridiskt
bindande, just för att slippa problem med omoraliska publiceringar som skulle
kunna leda till ett framtvingande av
juridiska regler. I spelreglerna finns det ett avsnitt som heter ”Respektera
den personliga integriteten”. Där går det att hitta bland annat följande riktlinje:
”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke,
politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar
betydelse i sammanhanget och är missaktande.”. Just denna punkt har diskuterats
flitigt i samband med Malmömordet. Det har diskuteras om mordet verkligen var
ett hatbrott eller inte - ifall mordet var ett hatbrott, kan saker som de olika
inblandades religiösa åskådningar eller sexuella läggningar definitivt ha betydelse.
Men så länge det inte finns ett definitivt och erkänt motiv, borde det vara
tvivelaktigt om man som journalist har rätt att ”anta” och genom antagandet ta
sig friheter. Som ansvarig utgivare borde man, om man nu ska förhålla sig
strikt till spelreglerna, i detta Malmö-fall stoppa publiceringar som nämner
religiös åskådning och/eller sexuell läggning.
En riktlinje som definitivt brutits av flera medier
är följande: ”Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om
yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.”.
Exempelvis både ålder och kön på de misstänkta har publicerats hos de allra
flesta medieaktörer som rapporterat om fallet. Många medieorgan har dessutom
som sagt nämnt bloggen. Ansvaret i förhållande till denna riktlinje är väldigt
intressant: om en tidning nämner att de misstänkta är pojkar, och nämner deras
ålder, gör enkom dessa uppgifter (ålder och kön) det svårt att identifiera de
misstänkta – det vill säga, man kan inte definitivt säga att den tidningens
publikation ”gör en identifiering möjlig”. Men om man ser det i ett större
perspektiv? En annan tidning kanske publicerar andra uppgifter, som i sig
heller inte möjliggör identifikation, men som tillsammans med den första
tidningens uppgifter faktiskt ”gör en identifiering möjlig”. Har var och en av
dessa tidningar då brutit mot spelregeln om att inte möjliggöra identifiering?
Den frågan kan diskuteras i oändlighet, men som ansvarig utgivare bör man ha
klart för sig att i dagens informationssamhälle blir många bäckar små snabbt
och lätt en stor å. Att enbart publicera identifikationsuppgifterna ålder och
kön torde dock vara ”okej”. Dels är dessa uppgifter i sig alltså ganska
oskyldiga – och det går inte att till alltför stor del ta ansvar för vad andra
utgivare publicerar, dels bidrar någon form av identifikationsuppgifter till en
annan form av identifikation – nämligen relaterande sådan.
Det blir lättare för en läsare att ta in och relatera till artikelinnehållet om
där står ”De två misstänkta pojkarna, 15 och 17 år gamla ...” än om där bara
står ”De två misstänkta ...”. Som ansvarig utgivare behöver man alltså inte
tänka alltför länge innan man publicerar just namn och ålder, men minsta
identifikationsuppgift över det bör noga beaktas. Att exempelvis nämna att den
ena misstänkta har en extremistisk blogg, gör identiteten på de misstänkta
betydligt lättare att spåra. Och då har man genast ganska kraftigt brutit mot
spelregeln att inte möjliggöra
identifikation.
När det gäller just avsnittet om att respektera
personlig integritet, står det i ”Spelregler för press, radio och TV” även
såhär: ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från
sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig
belysning.”. Vad menas då med ”allmänintresse”? Den egentliga domaren bakom ”allmänintresse”
är faktiskt just allmänheten, men det är de enskilda utgivarna och journalisterna
som tolkar när allmänhetens intresse
är så stort att det räknas som ”allmänintresse”. Ofta påverkas mediefolkets
tolkningar av egenintresse. Om ett
medieorgan sitter inne på unika uppgifter - som kanske till och med skulle räknas
som ett ”scoop” som de skulle kunna tjäna pengar på - men som eventuellt bryter mot föregående
spelregel, är det högst troligt att organet ifråga gör tolkningen att
uppgifterna har ”allmänintresse” för att därmed rättfärdiga publiceringen.
Ifall det rör sig om säljande uppgifter som andra medieaktörer redan
publicerat, kan man publicera med motiveringen att det redan har skapats en
allmängiltig tolkning att uppgifterna har ”allmänintresse”...
Problemet med medieetik är alltså just det – att det
inte finns någon magisk gräns. Varje nyhetshändelse är mer eller mindre unik,
och omständigheterna är med och påverkar samt flyttar gränserna för vad som är
pressetiskt korrekt och inte, fram och tillbaka. Spelreglerna har skapats av en
anledning, och för branschens och allmänhetens bästa är det bra om branschen
håller sig till reglerna. Dock är reglerna alltså inte juridiskt bindande och
de är dessutom tolkningsbara, vilket leder till att det i princip är upp till
var och en som publicerar något i något medium att själv tyda, bedöma och
analysera pressetik från fall till fall. Detta är en av anledningarna till
varför journalistyrket är så spännande – och inte minst: ansvarsfullt!
