Med åren har journalistiken utvecklats
på många sätt. En av de förändringar som märks av är att
gränserna mellan journalistik och fiktion suddats ut. Fler och fler
väljer att publicera journalistiskt material i bokform, vilket
tillåter skribenten att fördjupa sig i ämnet/frågan som tas upp.
Fenomenet kallas New Journalism. I svenskt tal brukar
konceptet benämnas som den nya journalistiken.
I och
med det utökade utrymmet att återberätta händelser uppstår per
automatik en del problem. Det är betydligt svårare att kontrollera
innehållet i en hel bok, än vad det är att kontrollera en enskild
artikel i en tidning. Kan man lita på de som skriver böcker enligt
den nya journalistikstilen? Vilka krav kan ställas på en boktext?
Hur sanningsenligt bör innehållet vara, och hur ska sanningshalten
bedömas? Ifall sanningshalten inte är hundraprocentig – är
texten fortfarande journalistisk?
Ett
exempel på en bok som faller in under detta nya fenomen är Svensk
Maffia av Lasse Wierup och Matti
Larsson. I boken definierar och kartlägger de den svenska
maffiakulturen vilket är något kontroversiellt, eftersom det
fortfarande finns människor som inte anser att gängkulturen i
Sverige verkligen kan anses vara av maffiakaraktär.
Wierup
och Larsson har skrivit boken i dokumentärform och den är skickligt
upplagd. Boken börjar med en prolog som är skriven enligt
berättartekniken in medias res:
det vill säga, läsaren kastas rakt in i en händelse, i det här
fallet en slags kidnappning. Detta berättartekniska grepp är en
klassiker inom skönlitteraturen, som dock också i viss mån
fungerar inom journalistiken. I Svensk Maffia
uppfyller prologen visserligen syftet att locka läsaren att läsa
vidare, men samtidigt skapar berättartekniken i prologen funderingar
över huruvida texten är sann eller inte. Eftersom prologen oftast
är det första man läser (förutom eventuell baksidestext) och
innehållet i prologen, kidnappningen, lika gärna skulle kunna vara
påhittat, är det faktiskt svårt att avgöra om det är en verklig
händelse som avspeglas eller ej. Detta snuddar vid det som är den
nya journalistikens kärna: gränsdragningen mellan verklighet och
fiktion och läsarens förmåga att kunna avgöra var gränsen går.
Boken
fortsätter med en inledning och sedan följer ett antal kapitel som
behandlar olika gäng och kriminella sammanslutningar. Avslutningsvis
får läsaren veta mer om en torped ”som blev snäll”, det vill
säga en avhoppare. Erik heter mannen som har klivit av sin
kriminella bana. Kapitlet återberättar Eriks beskrivning av kampen
för att fortsätta hålla sig på en laglydig linje. Efter kapitlet
om Erik följer lite statistik, och sedan är boken mer eller mindre
slut.
Det
hade varit intressant om författarna förutom djupdykningar i olika
organisationer, hade djupdykt i en bred
sammanfattning av
gäng- och maffiakulturen, och tagit upp en mer generell diskussion.
Detta hade bidragit med ytterligare en dimension till bokens
innehåll, och intensifierat läsningen. Å andra sidan hade boken
kanske då börjat luta mer åt forsknings- än dokumentärhållet.
I och
med att Svensk Maffia
är skriven i just dokumentärform, dessutom baserad på
verkligheten, kan man säga att den faller in under kategorin
litterär journalistik.
En skönlitterär bok är inte bunden till att vara verklighetstrogen
och dessutom är texter i den skönlitterära genren – oftast –
inte skrivna i dokumentariska uttrycksformer.
För
att skapa tilltro hos läsare, måste journalisten/författaren var
noggrann i sitt uttryck. Det gäller att hitta tillförlitliga källor
och snyggt väva in detta i texten för att öka chanserna att göra
texten trovärdig i läsarens ögon. Att ha med mycket bekräftad
fakta och skippa okontrollerade muntliga uppgifter är också viktigt
– för självklart ska läsaren kunna ställa samma krav på
litterär journalistik som på klassisk journalistik. Journalistik
börjar bli aningen meningslös om den tappar sin trovärdighet. Vad
är det för vits med att läsa just journalistiska texter (i vilken
form de än är skrivna) om det som står skrivet inte är sant? Ju
mer en text snårar in på fiktion, desto mindre ren journalistik
finns kvar, och då har man mer eller mindre börjat tappa själva
definitionen av journalistik. Wikipedia sammanfattar begreppet
”journalistik” på följande sätt:
”Journalistik kallas
den framställning, insamling, urval och bearbetning av innehåll som
präglas av rapportering från verkliga, och ofta aktuella,
händelser, nyheter.”. Man kan säga vad man vill om Wikipedia som
källa, men sammanfattningen i det här fallet är ganska lik den
allmänna uppfattningen av vad journalistik är. Precis som det gåtts
igenom i kursen som denna kursblogg tillhör, det vill säga i kursen
Journalistik 15 hp vid
Karlstads Universitet, så skriver Wikipedia också ”Den teknik som
kan sägas utgöra journalistik består främst i att svara på
frågorna vad?, var?,
när?, vem?
och hur? samt gärna
även varför?.”.
Detta är något som många blivande journalister får lära sig. Om
svaren på frågorna skulle vara påhittade eller på annat sätt
inte sanningsenliga, lämnar texten per automatik journalistikspåret.
Det
svåra för läsaren är dock just att veta hur hög sanningshalt det
som läses egentligen har, alltså hur trovärdigt det är. För att
avgöra detta måste läsaren göra en källkritisk bedömning, och
antingen själv kolla upp aktuell text så långt det går, eller
lita på sitt eget omdöme. I Svensk Maffia
finns en hel del fakta, som till exempel statistik, men en del av
texten bygger på intervjusvar. Dessa är för läsaren svåra att
bedöma. Hur mycket tilltro man som läsare än har till författaren,
är tilltron till övriga som på olika sätt uttalar sig i en text,
en helt annan fråga. De som intervjuas till en text kan ha
egenintresse i att säga vissa saker och utelämna annat. Även om
man anser att det går att lita på att författaren på ett korrekt
sätt återberättar det som intervjuobjekten har sagt, går det inte
att på samma sätt lita på att det som sagts är sant. Av den
anledningen kan man säga att Svensk Maffia
som bok är trovärdig, men trovärdigheten i innehållet
varierar.
Denna
problematik finns dock även i traditionell journalistik. New
Journalism som fenomen är
alltså ganska oskyldigt. Det är fortfarande upp till skribenterna
och läsarna att avgöra hur texterna ska skrivas och bedömas. Ifall
man ser på New Journalism
på detta sätt, blir
fenomenet i sig sällan något problem utan utgör istället ett nytt, kreativt
uttryckssätt.
